Väldigt många gånger får en höra ”Sluta se dig som ett offer” när en deltar i debatten om feminism, rasism eller klassklyftor/fattigdom. Alla tillfällen där vi anser att det finns strukturer det är fel på som måste bekämpas.
Jasenko Selimovic skriver idag ett svar till Jonas Hassen Khemiri i dagens DN http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van som skulle kunna ha en del poänger, men även han säger åt Jonas att sluta vara ett offer.
Jag tycker att det blir så fel att prata om offer och offerroll. Ett offer för mig är antingen någon som råkar ut för en olycka eller ett brott. Något som redan har skett och inte går att göra nåt åt. Eller så kan ett offer vara någon som bara klagar över hur synd det är om hen.
Men de jag känner inom tex den antirasistiska/feministiska kampen är inte några som tycker synd om sig själva. De är vanliga människor som fått nog. Att påtala fel i samhället är inte att vara ett offer! Snarare raka motsatsen. Att visa på de strukturer som förtrycker människor har ju inget med att känna sig som ett offer att göra?
Jag tror att det är samma problem som görs när en försöker se alla strukturer som problem för en enskild individ.
Så snälla, sluta upp att hävda att de som påtalar missförhållanden är gnälliga offer.
sjostrands verklighet 